Nu förtiden sover jag helt ok. Jag har börjat drömma lite konstiga saker ibland igen och när jag vaknar har jag ibland ont i hela kroppen utan anledning. För några år sedan hade jag de största sömnbesvären någonsin. Jag hade nästan sömnfobi. När det blev mörkt ute och jag skulle göra mig klar för att gå och lägga mig kom ångesten smygande. Jag kände mig som att jag var den sista människan på jorden. När folk omkring mig somnade övergav de mig. Ångesten för att inte kunna somna blandades med obehagliga tankar. Dödsångest, att förlora en familjemedlem, saker jag ångrar.. allt kom samtidigt. Varje natt grät jag mig till sömns. Jag sökte aldrig hjälp för mina problem, idag inser jag att jag borde ha gjort det. Det som sen blev ett problem (säkert som följd av att jag inte sökte hjälp) är ett senare kapitel.
Känslan av att vara livrädd för något livsnödvändigt som du inte kan fly från går inte att beskriva. Att varje dag under ett års tid behöva leva och genomgå den skräcken är jag livrädd för att behöva genomgå igen!!