20 år och gravid, känner mig som 80
Usch vilken fas jag går igenom!! Hormonerna gör mig totalt galen.. Just nu kan jag börja gråta för nästan inget alls. Nästa stund skrattar jag och efter det kan jag vara nå fruktansvärt arg!
M har kommit en bit på väg med den nya bilen som han ska ställa ut på elmia (grattis älskling) över in födelsedag (snyft). Det ska bli rikgti kul att kunna glida runt i en fin bil i sommar. Tyvärr så är det bara bilen som kommer vända huvuden sommaren 2008. En annan kommer könna sig som en flodko. Usch!!! Jag vet att det är av en bra sak, men när jag tänker på det nu så känns det helt värdelöst. Jag vet inte om jag någonsin kommer få tillbaka mitt utseende igen. Jag ska absolut göra allt för att känna mig fin! För det är det absolut jobbigaste, jag känner mig inte fin, det hjälper inte hur mycket andra än försöker uppmuntra mig. Det vanligaste man får höra är "men du är ju gravid".. jo visst, det har inte undgått mig, jag lovar! Jag var och är helt inställd på att jag kommer gå upp i vikt och allt sånt, men det betyder inte att jag inte kommer tycka att det är jobbigt för det. Nu är jag i ca vecka 14 och jag har redan fått en ordentlig bula och lagt på mig på benen.
Just nu går jag halvtidssjukskriven för vad som troligtvis är foglossningar. Dessutom har en gammal knäskada kommit tillbaka och en nerv ligger i kläm i ena höften. Jag har fått order av en sjukgymnast att jag ska röra på mig, men jag får inte gå i trappor i onödan, inte böja mig ner för mycket, inte bära något tungt alls, inte gå för långa sträckor och jag måste sitta ner minst 5 minuter varje timme för att avlasta bäckenet och ryggen. Det jag får göra, om jag inte får ont av det, är att simma och cykla. Helt värdelöst!
Igår fick jag jordens psykbryt och bara grinade. Jag grinade och grinade flera gånger. Kände mig så fruktansvärt värdelös. Jag kan inte göra någonting, jag orkar inte göra någonting, men jag vill göra allt! Just nu hatar jag allt med mitt utseende och min kropp. Allt utom den växande magen och lilla guldklimpen som bor där. Men jag lever ändå i tron om att det är övergående och att jag snart kommer må bättre!
M har kommit en bit på väg med den nya bilen som han ska ställa ut på elmia (grattis älskling) över in födelsedag (snyft). Det ska bli rikgti kul att kunna glida runt i en fin bil i sommar. Tyvärr så är det bara bilen som kommer vända huvuden sommaren 2008. En annan kommer könna sig som en flodko. Usch!!! Jag vet att det är av en bra sak, men när jag tänker på det nu så känns det helt värdelöst. Jag vet inte om jag någonsin kommer få tillbaka mitt utseende igen. Jag ska absolut göra allt för att känna mig fin! För det är det absolut jobbigaste, jag känner mig inte fin, det hjälper inte hur mycket andra än försöker uppmuntra mig. Det vanligaste man får höra är "men du är ju gravid".. jo visst, det har inte undgått mig, jag lovar! Jag var och är helt inställd på att jag kommer gå upp i vikt och allt sånt, men det betyder inte att jag inte kommer tycka att det är jobbigt för det. Nu är jag i ca vecka 14 och jag har redan fått en ordentlig bula och lagt på mig på benen.
Just nu går jag halvtidssjukskriven för vad som troligtvis är foglossningar. Dessutom har en gammal knäskada kommit tillbaka och en nerv ligger i kläm i ena höften. Jag har fått order av en sjukgymnast att jag ska röra på mig, men jag får inte gå i trappor i onödan, inte böja mig ner för mycket, inte bära något tungt alls, inte gå för långa sträckor och jag måste sitta ner minst 5 minuter varje timme för att avlasta bäckenet och ryggen. Det jag får göra, om jag inte får ont av det, är att simma och cykla. Helt värdelöst!
Igår fick jag jordens psykbryt och bara grinade. Jag grinade och grinade flera gånger. Kände mig så fruktansvärt värdelös. Jag kan inte göra någonting, jag orkar inte göra någonting, men jag vill göra allt! Just nu hatar jag allt med mitt utseende och min kropp. Allt utom den växande magen och lilla guldklimpen som bor där. Men jag lever ändå i tron om att det är övergående och att jag snart kommer må bättre!
Kommentarer
Trackback