Vaknade strax före 8 av att Morgan låg och pratade med mig. Jag låssades sova i hopp om att han också skulle somna om. Då satte han sig upp, petade  mig i ansiktet och ropade " Mamma! Lälling!" (=Välling).

Mamma trött, mamma sova, tänkte jag samtidigt som jag gick upp ur sängen.

Efter frukosten gick vi tillbaka till sängen och tittade på barnprogram. Jag somnade i omgångar. Morgan höll stenkoll på mig. Så fort han märkte att jag slumrade till petade han på mig och disskuterade programmet och nöjde sig inte innan han fick ett engagerat svar.

Som tur var ringde gammelfarmor Britt och ville kika förbi en sväng. Nu blev jag verkligen tvungen att försöka pigga på mig. Fick dessutom någon att dricka kaffe med!

Morgan fick en polisbil att leka med och spelade pajas under hela tiden som hon var här.

Nu, en lunch senare, sitter vi och smälter maten. Morgan somnar när som helst i sin saccosäck tillsammans med snutte, mjukis-Kitty, brandbilen och polisbilen.

13.20 ska vi bort till MVC där jag ska träffa läkare. Jag ska bl.a förhoppningsvis få svar på gårdagens prover och diskutera framtiden. Det känns både tråkigt och skönt att inte jobba just nu. Jag har varit hemma i några dagar för att försöka vila bort sammandragningarna. Men jag är fortfarande väldigt trött!

Jag lurar mig hela tiden att sammandragningarna har försvunnit. Direkt när jag gör något "vanligt" utan att tänka mig för, typ lyfta eller bära Morgan, gå i mitt vanliga tempo eller starta en tvättmaskin så kommer de som ett brev på posten.

Det känns så jobbigt att vara låst i sin egen kropp och inte räcka till varken för sig själv eller andra. Dessutom får jag väldigt lätt mindervärdeskomplex när jag inte kan jobba. Ännu värre blir det när jag inte heller kan bidra med det jag vill här hemma. Jag försöker tänka positivt, att det kommer bli bättre och att det inte bara är för min skull som jag är hemma och vilar. Extra svårt är det att behöva disskutera ev. sjukskrivning eftersom jag faktiskt trivs väldigt bra med mitt jobb och tycker att det är roligt. Men just nu räcker jag som sagt inte till. Inte alls!

Det dåliga mammasamvetet gnager i mig. För det finns inget värre än när energin inte räcker till och tålamodet tryter när jag nu är mamma till en underbar liten kille som bara förtjänar det bästa!

Tur är det att han har en fantastisk pappa!

Ikväll ska jag hem till Linnéa på må-bra-spa-kväll. Fantastiskt skönt att kunna ta samma buss från dörr till dörr på bara några minuter. Det kommer bli skönt att få träffa lite vänner och koppla bort tankarna en stund.