ilska... Besvikelse... Frustration...

Jag är så ledsen & trött! Trött på läkarbesök, sjukdomar & sömnlöst liv helt utan minsta tid för återhämtning.

Jag är besviken på alla "vänner" som inte hör av sig eller besvarar mina försök till kontakt. Det gör ont i hjärtat att jag inte har större betydelse i andras liv. Familjen tvivlar jag inte på, men när jag behöver mina vänner inser jag att de inte finns. Det lämnar ett stort inre tomrum & en överväldigande känsla av sorg, saknad, besvikelse & uppgivenhet.
Jag känner mig övergiven! NI har övergett mig!

Jag kan inte hjälpa att undra vad JAG har gjort för fel? Då kommer känslan av hopplöshet. Någon i världen, utanför familjen, måste väl vilja ha mig i sitt liv? För att de gillar mitt sällskap? Eller för att jag helt enkelt på något litet vis berikar deras liv?

Det känns tråkigt att inte ha någon endaste vän som känner mig på djupet, som man kan ringa & snacka skit med, skratta med, gråta med, vara Ä K T A med. Ingen som slänger iväg ett sms bara för att fråga hur jag mår.

Jag har nästintill bestämt mig för att inte fira min födelsedag med andra än familjen, för vem tusan skulle jag bjuda & vem är verkligen intresserad av att komma annat än dem? Just nu ser jag INGEN!
Kanske att det finns folk som hör av sig efter att ha läst detta, men enbart för att trösta en ledsen medmänniska, inte för någon djupare & längre vänskap. Så ser jag det av ren erfarenhet.

FY FAN för denna ensamhet!!!!! :'(