Mamma, hennes sambo och Kajsa åkte till Dalarna under den gångna helgen och hälsade på mormor. Hon är fantastisk på att sticka så jag hade lagt in en beställning på lite babykläder till henne. Mamma fick med sig kläderna hem och de var helt underbart fina! Mormor hade dessutom stickat en barnvagnsfilt. Garnet till filten är från ull som kommer från hennes egna får.

Allt gick bra hos barnmorskan! Jag slapp sticket i fingret, jippi! Eftersom jag hade så pass bra blodvärden förra gången och att jag har fortsatt äta samma mängd järntabletter så kanske det inte var nödvändigt. Vad vet jag. Magen hade vuxit 4 cm sen förra besöket, och min vikt hade ökat med 1,8 kg. Trodde faktiskt att det skulle vara minst ett kg till!

Lite fakta:
Man räknar alltid veckor under en graviditet. Totalt är man gravid i ca 40 veckor, alltså 10 graviditetsmånader men 9 kalendermånader. Man räknar att en graviditet började på första dagen för din senaste mens, men egentligen är du inte gravid förrän ca två veckor senare då ägglossningen vanligtvis är. Graviditetsveckor räknas utifrån antalet fullgångna veckor och dagar. Jag till exempel har gått 28 fulla veckor och 3 fulla dagar, det skriver man som 28+3. Alltså har jag gått 3 dagar in i vecka 29 (krångligt va!). Slutsats: Jag är i vecka 29. Vartefter dagarna går plussar man på en dag: 28+4, 28+5, 28+6, 29+0, 29+1 osv.


BM (förkortning på BarnMorska för de som undrar) kollar vid första besöket (inskrivningen)bl.a:
Blodtryck
Urinprov
Blodvärde (Hb)
Blodprov för att se blodgrupp, om du är Rh negativ eller positiv, blodsockervärdet (glukos), samt att utesluta andra eventuella sjukdomar som hepatit och HIV.
Vikt
Räknar ut antalet fullgångna graviditetsveckor beräknat från första dagen av senaste mensen.

Efter inskrivningen brukar det vara ett ganska stort hopp till nästa besök. Nästa besök bokas in efter att rutinultraljudet i vecka 16-18 är gjort. Vi var till BM när jag hade gått 14 fulla veckor för att lyssna på bebisens hjärta. Jag var dit igen i efter 21 fullgångna veckor p.g.a foglossning och lite annat.

I vecka 25 brukar man börja mäta magen, det så kallade symfys-fundus måttet. BM mäter från kanten av blygdbenet upp till livmoderns överkant. Man känner också på magen för att se hur bebisen ligger och om den är fixerad eller inte.

Mina värden och mått:

Fullgångna veckor: 11
Vikt: 58,9
Symfys-fundus mått: 
Hb: 120
Glukos: 5,6
Blodtryck: 121/63
Fosterläge:
Bebisens hjärtslag:

Fullgångna veckor: 14
Vikt:
Symfys fundus mått:
Hb:
Glukos:
Blodtryck: 116/52
Fosterläge:
Bebisens hjärtslag: D+ (vet inte vad detta betyder, men det står så i juornalen. Får fråga nästa gång)

Fullgångna veckor: 21
Vikt: 64,2
Symfys fundus mått:
Hb:117
Glukos:
Blodtryck: 120/53
Fosterläge:
Bebisens hjärtslag:

Fullgångna veckor: 25
Vikt: 67,0
Symfys fundus mått: 24cm
Hb: 120
Glukos: 5,0
Blodtryck: 121/65
Fosterläge: Rörlig med huvudet neråt
Bebisens hjärtslag: 144 slag/min

Fullgångna veckor: 28
Vikt: 68,8
Symfys fundus mått: 28 cm
Hb:
Glukos:
Blodtryck: 124/60
Fosterläge: Rörlig med huvudet neråt
Bebisens hjärtslag: 136 slag/min

Just nu är jag inne i en period där det känns som att alla som har barn, barnvagn eller är gravid hånar mig. Även fast jag vet att det inte är så känns det ändå så persoligt riktat mot mig! Ville verkligen ha barn. Såg fram emot dagen då lilla guldklimpen skulle ligga i mina armar för första gången, jag gör det fortfarande. Usch!! Allt känns så orättvist! Jag känner avund till de som klagar över att det är jobbigt med en stor tung mage, eller som inte kan sova för att barnet sparkar. Jag vet att jag också kommer klaga över sånt, men jag vill ändå vara med om det.. det hör till när man är gravid. Jag vill ha barn trott smärtor och sömnlösa nätter.

Igår ringde jag gynakuten på akademiska för trejde gången på ungefär 14 dagar. De misstänkte att jag kunde ha fått en inflamation utifrån hur jag beskrev i telefonen så de ville ha in mig för en undersökning och lite provtagningar. De hittade inget som var fel vilket kändes skönt samtidigt som jag ville veta varför jag hade ont. Jag har fortfarande inte fått reda på någon direkt orsak, de antog att det kunde vara så och att det hörde till läkeprocessen.. Jag tyckter inte att det var speciellt övertygande, men man måste väl lita på proffsen..

Hade självklart med mig kameran och fotade lite härliga vårbilder på vägen hem:

Hela min värld vändes uppochner fredagen den 15/2. Någonting var som det inte skulle så vi åkte in akut till kvinnokliniken på akademiska och fick med ett ultraljud konstaterat att det lilla hjärtat inte slog. Jag såg hur hela frmtiden rasade samman. Allt jag hade föreställt mig försvann. Jag blev uppslukad av ett mörker och allt kändes ihåligt och kallt. Jag vet nte hur jag känner inför att skriva det här men jag måste få värda det och gå vidare.
I måndags var vi till sjukan igen för min operation. Det var som att återuppleva allt igen. Allt kom som en våg och sköljde igenom hela våran tillvaro. Än en gång kom tomheten... mörkret... kylan. Samtidigt kändes det skönt, som en befrielse. Jag skäms för att säga det! Men efter operationen visste jag att jag, vi, kunde gå vidare. Börja om på nytt! Men icke... Jag kände redan samma dag att det var något som inte stämde. Mycke riktigt... I torsdags bar det in till sjukan igen, akut. Tydligen hade inte operationen lyckats och tyvärr blev den tvungen att göras om. klockan 5.50 kördes jag in till operation efter att ha legat vaken och tänkt tills hjärnan smälte i den hårda sjukhussängen. Tydligen var det bara 1% risk att en sådan operation inte skulle lyckas.. Oturen var optimal, men jag har fortfarande min guldklimp, min älskade älskling som alltid finns där! Min M.

Jag ska sörja. Jag ska gå vidare.

Nu har både jag och M kunnat känna var i magen bebisten ligger. Det är inte alltid det går, störst chans är på morgonen precis när jag vaknat. Eftersom jag ofta sover på sida (rygg är inte lika bekvämt länge och på mage är uteslutet) så blir det att bebisen glider ner på samma sida som jag sover på eller att liten spjärnar emot om jag har legat så för länge. Imorse vaknade jag på vänster sida, men hade en hård bula på högersida av magen . Då hade liten lessnat på att ligga på vänster sida och pressade sig stenhårt mot höger. Jag låg och kände på den lilla bulan ganska länge. Den var kvar även fast jag bytte ställning och la mig på rygg.
I söndags vaknade jag och kunde känna  "bulan" för första gången. Hela magen var mjuk som vanligt förutom på höger sida där liten låg. Jag vände mig så att jag låg på vänster sida och sen la jag mig platt på rygg igen, då hade liten glidit över till vänster. Det var helt fantastiskt!!! Jag har könns lite rörelse i form av diffusa sparkar tidigare, men det har ändå varit svårt att avgöra om det är bebisen eller inte. Det här var verkligen första gången som vår lilla guldklimp gjorde sig till känna ordentligt!

Usch vilken fas jag går igenom!! Hormonerna gör mig totalt galen.. Just nu kan jag börja gråta för nästan inget alls. Nästa stund skrattar jag och efter det kan jag vara nå fruktansvärt arg!

M har kommit en bit på väg med den nya bilen som han ska ställa ut på elmia (grattis älskling) över in födelsedag (snyft). Det ska bli rikgti kul att kunna glida runt i en fin bil i sommar. Tyvärr så är det bara bilen som kommer vända huvuden sommaren 2008. En annan kommer könna sig som en flodko. Usch!!! Jag vet att det är av en bra sak, men när jag tänker på det nu så känns det helt värdelöst. Jag vet inte om jag någonsin kommer få tillbaka mitt utseende igen. Jag ska absolut göra allt för att känna mig fin! För det är det absolut jobbigaste, jag känner mig inte fin, det hjälper inte hur mycket andra än försöker uppmuntra mig. Det vanligaste man får höra är "men du är ju gravid".. jo visst, det har inte undgått mig, jag lovar! Jag var och är helt inställd på att jag kommer gå upp i vikt och allt sånt, men det betyder inte att jag inte kommer tycka att det är jobbigt för det. Nu är jag i ca vecka 14 och jag har redan fått en ordentlig bula och lagt på mig på benen.

Just nu går jag halvtidssjukskriven för vad som troligtvis är foglossningar. Dessutom har en gammal knäskada kommit tillbaka och en nerv ligger i kläm i ena höften. Jag har fått order av en sjukgymnast att jag ska röra på mig, men jag får inte gå i trappor i onödan, inte böja mig ner för mycket, inte bära något tungt alls, inte gå för långa sträckor och jag måste sitta ner minst 5 minuter varje timme för att avlasta bäckenet och ryggen. Det jag får göra, om jag inte får ont av det, är att simma och cykla. Helt värdelöst!

Igår fick jag jordens psykbryt och bara grinade. Jag grinade och grinade flera gånger. Kände mig så fruktansvärt värdelös. Jag kan inte göra någonting, jag orkar inte göra någonting, men jag vill göra allt! Just nu hatar jag allt med mitt utseende och min kropp. Allt utom den växande magen och lilla guldklimpen som bor där. Men jag lever ändå i tron om att det är övergående och att jag snart kommer må bättre!

Big news! I augusti blir vi en riktig familj jag, M och en liten. Alla reaktioner hittils har varit positiva.. Den som det var absolut värst att berätta för var mamma, men hon tog det väldigt mycket bättre än jag trodde.

Reaktioner:

Blivande morbror: "Du skämtar"... tystnad... "men det är u inte jag redo för".
Blivande moster: "Oh men gud vad kuuuul, jag ska bli moster!!!.."sen kom det bla bla, skrik, massor med osamanhängande glädjepladder osv..
Blivande Mormor och bonusmorfar:
Mormor till bonusmorfar: "oh herre gud, Fina är med barn!!"
Bonusmorfar: "Grattis mormor" *flin*
Blivande farfar: " Men det är ju fantastiskt, jag börjar nästan gråta!"