I morse gick jag till jobbet med Kajsa som vanligt. Halvvägs ringde min pojkvän M och berättar att två bussar har krockat strax utanför Alunda. Hans mamma och syster åker alltid med just den bussen. Som tur var var hans syster kvar hemma och Ms mama och pappa åkte bil in till stan. De åkte bakom en buss som mötte en annan, sen smällde det. Bussarna vek av vägen åt varsit håll. Hela långsidan på ena bussen var som borttrollad och människor satt fastnaglade mot rutor och stolar. Ms mamma satt i bilen precis bakom och såg vad som kunde ha blivit hennes öde den morgonen. Snart rapporteras sex personer döda som radas upp i diket för att senare föras iväg. Antalet skadade är stort.
När jag hörde nyheten rann det av mig snabb, det var bara en krock i mängden. Men nu, i efterhand, känner jag hur det knyter sig i magen. Jag var tvungen att ringa Ms mamma och prata med henne. Hon lät fortfarande chockad. "Det var så enkelt" sa hon, "Det såg så lätt ut". "Det borde inte se så lätt ut".
Jag ska vara lycklig att jag inte färlorade någon i olyckan. Mina tankar går hela tiden till de anhöriga som förlorade någon de höll kär. Det gör fruktansvärt ont vid tanken på att någon miste en syster, bror mamma eller pappa, dotter eller son idag... "det var så enkelt"...

Jag älskar er alla mina nära och kära. Ingen nämnd ingen glömd.