Hela min värld vändes uppochner fredagen den 15/2. Någonting var som det inte skulle så vi åkte in akut till kvinnokliniken på akademiska och fick med ett ultraljud konstaterat att det lilla hjärtat inte slog. Jag såg hur hela frmtiden rasade samman. Allt jag hade föreställt mig försvann. Jag blev uppslukad av ett mörker och allt kändes ihåligt och kallt. Jag vet nte hur jag känner inför att skriva det här men jag måste få värda det och gå vidare.
I måndags var vi till sjukan igen för min operation. Det var som att återuppleva allt igen. Allt kom som en våg och sköljde igenom hela våran tillvaro. Än en gång kom tomheten... mörkret... kylan. Samtidigt kändes det skönt, som en befrielse. Jag skäms för att säga det! Men efter operationen visste jag att jag, vi, kunde gå vidare. Börja om på nytt! Men icke... Jag kände redan samma dag att det var något som inte stämde. Mycke riktigt... I torsdags bar det in till sjukan igen, akut. Tydligen hade inte operationen lyckats och tyvärr blev den tvungen att göras om. klockan 5.50 kördes jag in till operation efter att ha legat vaken och tänkt tills hjärnan smälte i den hårda sjukhussängen. Tydligen var det bara 1% risk att en sådan operation inte skulle lyckas.. Oturen var optimal, men jag har fortfarande min guldklimp, min älskade älskling som alltid finns där! Min M.

Jag ska sörja. Jag ska gå vidare.