Det är helt sinnessjukt hur mycket jag har drömt nu efter missfallet. Det är så hemska saker att jag inte vill skriva exakt vad det var jag drömde. Efter några dagar var det så illa att jag blev rädd för att somna. Kvällarna blev fyllda med ångest över att jag skulle bli tvungen att kastas in i den där hemska världen mot min vilja och det fanns inget jag kunde göra för att slippa. Förr eller senare skulle jag somna och drömmarna skulle komma och jaga mig!
Precis innan missfallet drömde jag hela tiden om att vi fick barn. Jag kunde aldrig riktigt se hur barnet såg ut eller vad det var för kön. Natten till fredagen då vi skulle få det hemska beskedet drömde jag att jag födde en lite pojke. Jag kunde se exakt hur han såg ut och jag kunde känna hur det var att hålla om honom. Precis innan jag vaknade den morgonen kommer jag ihåg hur jag tänkte att "om vårt barn skulle komma nu så skulle det inte överleva". Jag kommer ihåg hur könlsan av tomhet och rädsla förföljde mig hela dagen fram tills det att vi gjorde ultraljudet. Varje gång jag tänker på det är det som att uppleva det igen. Det var det värsta ögonblicket i mitt liv. Det blev inte bättre när vi sen skulle tillbaka till sjuknhuset på måndagen. Då skulle det bli så deffinitivt. Vi skulle ta farväl av vårt ofödda barn... Det var verkligen så det kändes. Varje gång någon sa att "vi skulle se frammåt" och att "allt skulle ordna sig" så blev jag så arg och ledsen. "vi var så unga och hade många år på oss att få barn". Det är klart att jag vet! Men jag behöver fortfarande få vara ledsenb och sörja...