Det är konstigt hur man kan vara så medveten men ändå så frånvarande på samma gång. Jag var helt fokuserad på min uppgift och allt som hände i min kropp, men det runtomkring är lite som en dimma. Olika tidsperioder och tidpunkter är helt suddigt. Det som jag kände som en evighet kunde vara bara en kort stund och tvärt om.

Jag misstänkte att vattnet hade börjat läcka vid ca kl 13 i tisdags (20/1-09) när jag och Ms syster Madde var på IKEA. Jag hade haft sammandragningar konstant sen undersökningen på bedömningsmottagningen dagen innan. Som tur var hade jag litat på min intuition att något var på G och inte gått hemifrån utan binda.
Senare samma dag ringde jag först till M och berättade läget och sen till förlossningen, som ville att vi skulle komma in för en undersökning på kvällen. När M kom hem hade värkarna sakta men säkert börjat komma. När vi åkte in varade de i ca 1½ minut med 4 minuters mellanrum. Vi blev hemskickade eftersom barnmorskan knappt kunde känna att jag hade öppnat mig något. Hon skickade med två Citadon som tydligen skulle vara ganska kraftiga.
Två värktabletter och en timmes dusch senare var värkarna så kraftiga att jag inte stod ut längre. Klockan var då 23.10. M hämtade bilen och sen bar det av till förlossningen igen. Den här gången blev vi INTE hemskickade. Vi blev inskrivna och jag fick sätta mig i en dusch. Där spydde jag av smärtan och bad desperat efter smärtlindring.  Efter ungefär två timmar i undersökningsrummet fick vi byta rum.

Jag ville ha ryggmärgsbedövning, de erbjöd lustgas och akupunktur. Barnmorskan förklarade att eftersom vattnet hade gått ville man vänta tills jag var öppen minst 3 cm, helst 4, för att värkarbetet skulle fortsätta vara så effektivt som möjligt. Hon satte en nål för dropp. Först råkade hon spränga ett blodkärl i min hand, så hon fick sticka igen.
Det tog en stund innan jag fattade hur jag skulle använda mig av lustgasen, men den var för mig till ytterst lite hjälp. Akupunkturnålarna som jag fick i huvudet skulle ha en avslappnande effekt så att jag skulle kunna vila mellan värkarna. De fungerade utmärkt!!
Det dröjde inte länge innan jag verkligen började böna och be om ryggbedövningen igen. Det tog i min värld en evighet innan narkosläkaren kom. Runt fyratiden på natten kom hon äntligen! Hon var helt underbart snäll och rolig, jag ville tacka henne för att hon räddat mitt liv den natten!
När bedövningen började göra sitt kunde jag sova en stund. Barnmorskan kom sen in och väckte mig. Då var det dags för en undersökning för att se hur pass allt hade gått framåt. Värkarbetet hade avstannat och jag var fortfarande bara öppen 2 cm. Barnmorskan satte en elektrod på Morgans huvud för att kunna övervaka hur han mådde där inne. Det var nästan det värsta på hela förlossningen. Jag kunde känna hur han sparkade när de satte fast den lilla grejen på hans huvud. Jag led med den lilla bebisen som måste ha haft det så trångt och obekvämt under värkarna. Till råga på allt så skulle någon komma och picka fast något i huvudet också.

Jag fick värkstimulerande dropp och fick sitta på en stor boll halvt hängande över sängen. Efter det började värkarna bli riktigt smärtsamma igen. Jag kunde känna paniken komma krypande inför att behöva känna den obeskrivliga smärtan på nytt. Jag ville gråta!! Lustgasmasken kom till användning på nytt och M fick sitta bakom mig och massera ryggen när värkarna kom.
Jag vet inte hur länge jag satt sådär. Jag frågade barnmorskan om det gick att höja dosen på epiduralen. Återigen kändes det som en evighet innan hon fattade beslutet att hjälpa mig ur smärtan. Precis innan skiftbytet började hon trixa med apparaten och en stund senare blev jag människa igen.
Jag kommer väldigt tydligt ihåg när den nya barnmorskan kom för att presentera sig. Han var lång och mörk. Med sig hade han en fransk kvinna som talade knackig engelska och hade en kamera i högsta hugg. Jag kände mig väldigt lugn och harmonisk, antagligen helt pga lustgasen och ryggbedövningen. Tanken att "han var en man" åkte snabbt genom mitt huvud och samma stund kände jag hur jag inte kunde bry mig mindre! Han visade sig vara helt fantastisk och fransyskan med kameran var väldigt försiktig.
Jag fick lägga mig och vila i sängen en stund till innan jag blev beordrad att stå i en gåstol. I en och en halv timme stod jag och hängde där medan M och personalen servade mig med vatten. saft, nyponsoppa och saftsoppa. Jag var så trött och fruktansvärt less. Vi ville ju så gärna träffa vårt barn och vi hade väntat så länge!

I den stunden kände jag verkligen hur det hjälpte mig att vi inte tog reda på kön innan. Nyfikenheten fick mig att stå kvar där och bara hålla ut.
Det var helt underbart när krystvärkarna satte igång. Äntligen fick jag hjälpa till!
Jag blev hjälpt ner i sängen mellan värkarna. Barnmorskan kände efter hur pass huvudet stod. Han sa till mig att det bara var att krysta vid nästa värk. Efter fyra krystvärkar föddes Morgan strax efter klockan 11 onsdagen den 21/1-09, 22 timmar efter vattenavgång och 12 timmar på förlossningen. Han vägde 3400g, var 50cm lång och var 33cm runt huvudet.

Vår lilla son låg i sängen mellan mina ben, skrek en kort stund, sen tittade han bara på den nya världen runt omkring med stora ögon. Att få upp honom på bröstkorgen, känna på alla fingrar och tår, och titta in i hans små ögon var det underbaraste jag har varit med om. All smärta var som bortblåst och jag kunde inte slita blicken från denna underbara varelse som låg så tryggt mot min hud.

Jag hade hela tiden varit inställd på att det skulle bli en flicka. När M sa att det var en pojke kändes det som en självklarhet.

Att föda barn är det häftigaste, värsta och absolut bästa jag har gjort i hela mitt liv.

Nu är han här, vår son, mammas och pappas underbara Morgan!